Ärade fiskegäster på Fröya!
Anders Pettersson och Johan Winegård är två av våra mest hängivna gäster på Fröya Havfiskesenter och de som också håller rekorden i antal fångade arter på en vecka med 20 respektive 19. Exklusivt för NordNaturs gäster bjuder de här på sina allra bästa fisketips för fisket på Fröya. Printa gärna ut texten och håll till godo!

Vi vill börja med att gratulera dig till att du bokat en fiskeresa till Frøya . Här kommer du att finna en fiskrikedom och naturupplevelse utöver det vanliga. Kanske har du varit på havsfiske i Norge tidigare, och då vet du lite vad du kan komma att få uppleva, kanske är detta din första tur över "kölen". Oavsett tidigare erfarenheter så vill jag påstå att har du inte varit på Frøya förut kommer du att bli positivt överraskad.

Ingen annanstans i Norge har du möjlighet att fånga så många olika fiskarter och samtidigt på så nära håll ha chans på så stora fiskar. Frøyas läge gör att här möter de nordliga havens fiskfauna den lite sydligare, och här finns en rikt varierad bottentopografi. Här finns både grunda sandbottnar med spännande plattfiskmete och stora lockande djup, där hälleflundra, lubb, långa och olika hajar av rekordformat simmar. Här finns också ett välkänt gott fiske efter stor torsk och sej från välskötta turbåtar.

Sammantaget finns här alltså allt som behövs för att göra din fiskeresa till en succé. Nu kommer det bara an på dig att lura upp alla de där fina fiskarna. Eftersom det finns så många möjligheter kan det kännas svårt att veta när, var och hur man skall fiska och det är därför vi har skrivit detta lilla häfte. Här kan du hitta tips på redskap, metoder och var du hittar olika arter.

Naturligtvis är det omöjligt att beskriva allt men vi har försökt att klämma in erfarenheter från ett tiotal års fiske i Frøyavattnen så gott det går. Det tar lång tid att lära sig ett fiskevatten och med den enorma mängd platser och arter som Frøya erbjuder har vi naturligtvis massor kvar att lära, men vi tror ändå att det vi har att berätta kan vara till nytta.

Skitt fiske!

TEAM FJÄLLBRYNT
Anders Pettersson och Johan Winegård

Utrustning för fisket på Fröya
Vad ska man då ta med sig för att kunna fiska effektivt i Frøyavattnen? Det finns många svar på den frågan, men så här tycker vi att man bör utrusta sig:

Pilkspö
Viktigast av allt är ett båtspö i klass 30-50 lbs alternativt 20-30 lbs om man vill ha ett något mjukare. En stabil rulle, med eller utan linspridare, som rymmer minst 300 meter lina. Denna utrustning kan du använda både till pilkning efter torsk, sej o. dylikt såväl som till bottenmete ner till 100-200-metersnivån. För att pilkfisket inte skall bli för jobbigt bör spöt inte vara längre än ca 6,5 fot.

Numera är s.k. flätlina (stum lina) en självklarhet. Den kostar en del men ger i gengäld en oöverträffad kontroll över vad som händer i andra änden, samtidigt som den är tunn och "skär" igenom vattnet så att du kan hålla linkontroll även vid relativt stark drift. Se till att ha spolen välfylld med lina så att det inte tar en evighet att veva upp. Vill du inte fylla hela spolen med dyr flätlina, fyll då först på nylon eller gammal lina i botten och sedan flätlina ovanpå den.

Spinnspö
För att kunna fiska effektivt på grundare vatten efter plattfisk, spinnfiska över grundtoppar efter sej, bleka och torsk samt fiska makrill, sill och betessej på grundare vatten, bör man ta med ett kraftigt spinn- eller haspelspö i 9-10 fots längd. De flesta har ett kraftigt tvåhands spö för tyngre gäddfiske, och det är precis vad som behövs. Även till detta fiske är det en fördel med flätlina, men vanlig 0,40 mm nylon fungerar också.

Metspö
För riktigt djupmete efter långa, lubb, haj och kungsfisk på djup mellan 100 och 400 meter, är det en fördel att ha ett lite längre spö än det tidigare nämnda pilkspöt. Vi använder spön i 7-7½ fots längd i linklass 30 lbs men 30-50 lbs spö ger bättre ryggrad. Även rullen i denna utrustning bör vara lite större så att den rymmer minst 500 meter flätlina. Det gör att invevningshastigheten inte blir hopplöst låg när man börjar invevningen av kanske 300-350 meter lina. OBS! Köper man ett 6,5 - 7 ft spö i klass 30-50 lbs kan man använda detta till både pilkfiske och bottenmete på stora djup.

Pilkar
Ett antal i storlek 100 - 500 gram behövs. 500 gram är TUNGT att pilka med så undvik det så långt det går. 300 och 400 gram används mest. Vid fiske från turbåt kan det dock vara motiverat att använda tyngre pilk för att minska risken för trassel (minimityngd på turbåten 500 gr). Oftast används rörpilkar eller liknande p g a att de klarar strömmen bättre. Platta pilkar som har lite simrörelse tycks dock fiska lite bättre. Använd inte tyngre pilk än ström och djup kräver. Även torsk kan vara tackelskygg!

Sänken
Till plattfiskmetet behövs bombsänken på 70-140 gram (2,5-5 oz). Vevning med jiggkropp tacklad efter bom kräver oftast sänken mellan 140 och 280 gram (5-10 oz) Skall man använda sänken vid djupmete är det 280-450 gram (10 - 16 oz) och fast bom som gäller. Vi tycker dock att ett tackel med vanlig pilk tacklad med en agnad enkelkrok på en kort tafs fiskar bättre i de flesta fall.

Drag
Till spinnfisket används oftast 40 - 80 grams drag eller jiggar. 60 grams Wiggler eller liknande och Jensenpirkar är båda bra. För att minska på bottennappen kan trekroken på dragen med fördel bytas ut mot en enkelkrok med en röd Curly Tail jiggkropp. Bra för torsk och bleka.

Övrigt
Till fiske efter småsej och makrill fungerar häcklor av s.k. flashtyp mycket bra. Makrillen verkar speciellt gilla häcklor med små självlysande gröna bläckfiskar. Till pilkfiske på djupare vatten tycker vi att gummimakkar storlek 6/0 - 12/0 i olika färger är det bästa. Grönt, blått och svart är våra favoritfärger.

För den som vill variera sitt fiske efter torsk och sej kan det vara värt att prova att "veva" dem. Då behövs antingen stora jiggar eller fasta bommar av samma slag som används till mete samt stora jiggkroppar eller wobblers.

Till metetackel bör man ha med sig ett urval enkelkrokar i storlek 6 - 8/0, samt trekrokar i stora storlekar till pirkar. Tacklen byggs med lekanden av bra kvalité och hakar av typ "Cross-lock". Till pilkfisket behövs rejält kraftiga fjäderringar i rostfritt.

Nylonlinor i olika dimensioner bör ju också finnas med, från 0,35 mm till plattfisktackel och upp till 1,20 mm till pilk/djupmete-tackel. I Norge säljs dessa grövre nylonlinor i slingor till mycket bra pris, så det kan vara lämpligt att inhandla dessa på plats. De stora slingorna är bra eftersom man slipper problemet med linminne från en liten spole.

Till mete behövs också bommar, både små glidbommar för plattfiskmete och större fasta bommar för mete på djupare vatten. Till förvaring av färdiga tackel använder vi s k tackelplånböcker, med en mängd förslutningsbara klara fickor. Man kan även använda lösa ziplockpåsar, men har man många tackel blir det snabbt oöverskådligt.

För tillskärning av agn behöver du förstås en bra kniv och något slags skärbräda. Ta gärna en brädbit eller något liknande som du kan slänga när det är dags att åka hem igen, för det brukar vara svårt att få dem ordentligt rena. För rensning och packning av matfisken behöver du förutom den ovan nämnda kniven också en bra vass filékniv, fryspåsar och en penna för att märka påsarna med vilken fisk de innehåller. Tro inte att du kan avgöra det utan påskrift när du tar ut dem ur frysen hemma, minnet sviker dig!

En ordentlig huggkrok, en kraftig kroklossare, en liten peang och en rejäl priest bör också finnas med ombord, liksom en trasa/handduk att torka händerna på. Det hjälper till att hålla grejorna någorlunda rena, särskilt vid fiske med naturligt agn. Den som räknar med att fiska en hel del på djupt vatten gör klokt i att ta med ett spöbälte att sätta spöbutten i vid uppvevning. Det skonar rygg och armar. En våg vill du säkert också ha med dig.

För att föreviga fångsten, kompisarna och den vackra naturen vill du kanske ha med dig en kamera ut i båten. Tänk då på att skydda den MYCKET noga mot saltvattenstänk. Stoppa den i en plastpåse och sedan i en plastburk med tättslutande lock. Detta funkar bra om man är noga med att stoppa tillbaka kameran varje gång. Observera att även om du har en s k allväderskamera så är du tvungen att vara noga, endast undervattenskameror är byggda för att i längden hålla ute saltvattnet. Själva brukar vi ofta lämna kameran i land om vädret är dåligt. Bilderna blir oftast inte något vidare om det är gråmulet och havet oroligt, och fisken kan du alltid fota när ni kommit iland igen.

Vi har alltid en rejält tilltagen plastburk att lägga använda tackel i. Ta till en vana att aldrig lägga tillbaka prylar som varit i saltvatten i din tackelbox utan att först tvätta av dem i sötvatten och låta dem torka. Saltet kryper runt i din box och gör att allting som kan rosta gör det. Det är lite bökigt att tvätta och torka grejorna efter varje fiskepass, men vi lovar att du kommer att ångra dig om du inte gör det.

Om det är soligt väder, var noga med att smörja in dig med solskyddsmedel med hög solskyddsfaktor, särskilt i ansiktet och på läpparna. Havsytan funkar som en spegel, så solen tar oerhört kraftigt ute på havet. Solens glitter gör också att du lätt får ont i huvudet, särskilt om du sitter och fokuserar en spötopp i väntan på napp. Glöm därför inte en bra keps och solglasögon.

Sist men inte minst behöver du något att förvara den fångade fisken i. Det finns oftast baljor o. dyl att tillgå, och kan man få tag i is att ha i dessa så duger det. Utan is i baljan kommer den fisk som ligger i baljan under en hel dag inte att vara så trevlig att ta hand om vid rensbordet.

Vi använder själva stora kylboxar för att förvara fisken i båten. Finns det frysrum där man fiskar fyller man helt enkelt på några centimeter vatten i botten på lådan och låter det frysa över natten, annars använder man lämpligen ett par vattenfyllda stora PET-flaskor, som man frusit in i frysboxen, som kylklampar.

Metoder och taktik
Då sitter du väl utrustad och redo i din båt, alla tampar är lossade och du är sugen på att känna fisken spänna emot nere i djupet… Du river dig i ditt hår och ser sjökortets oändliga mängd tänkbara fiskeplatser. Var finns fisken?

Nedan presenterar vi våra tips, dels om några grundläggande metoder och tackel, och dels om strategier och val av fiskeplats för en mängd av de arter du kan tänkas fånga i Frøyavattnen. Som vanligt finns det inga rätt och fel i fiske, och du kommer att bli förvånad över hur "fel" fisken kan uppföra sig. Du kan t.ex. sitta och meta plattfisk på en sandbotten och plötsligt ha två makrillar på krokarna. Det är det som är en stor del av charmen med havsfiske, du vet aldrig vad som nappar där nere.

Tar du våra tips som grund för ditt fiske har du i alla fall gjort lite för att bestämma dig för vad du försöker fånga. Du kommer snart att få egna erfarenheter som utvecklar ditt fiske, och det är då det blir riktigt roligt. När det gäller fiskeplatser så har vi givetvis gott om tips på ställen där vi brukar fiska, och vi delar gärna med oss av dem. Vi har dock sett att vissa platser som ett år är oerhört givande kan vara fisktomma året efter. Kontakta oss därför gärna innan ni ska åka så kan ni få de färskaste tipsen. Anders som står för navigerandet och fiskfinnandet tar gärna emot brev, mail (helst) eller telefonsamtal!

En god ide när du väl är på plats kan vara att på kvällen ta fram sjökortet och gå igenom med båtlaget vilket fiske och vilka platser ni vill prova nästa dag. Naturligtvis är det inget som säger att man måste följa den uppgjorda planen, men det är annars lätt att bli sittande på havet och inte riktigt veta vart man ska ta vägen, särskilt när det kanske inte nappar riktigt så bra som man räknat med och vädret är trist.

I avdelningen med olika arter har vi också lagt till några tips om hur du bäst tar hand om och tillagar din fångst. Fisken du får är av yppersta kvalité, och rätt tillvaratagen blir den en fantastisk råvara som kommer att ge dig många härliga tillfällen hemma vid köksbordet. Ett tips: Om någon i familjen är tveksam inför det kloka i att åka så långt och göra av med "en massa pengar och semestertid på bara fiske", så brukar ett antal kilo fin fiskfilé i frysen mildra den kritiken!

Pilkfiske
Detta är den metod som de flesta inleder sin havsfiskekarriär med, och som för de flesta är lättast att praktisera. Det är ett mycket roligt fiske under förutsättning att det hugger lite då och då. Dåligt pilkfiske är oerhört trist så om det inte funkar, byt plats eller metod. Pilkfisket ger oftast sej, torsk, bleka, kolja och vitling och dessutom kan ett flertal arter dyka upp mer eller mindre som slumpfångster. Pilkfisket är normalt bäst på stigande tidvatten, precis som allt annat fiske på grundare vatten.

Det vanligaste tacklet är helt enkelt en pilk tacklad till ett övertackel med ett antal upphängare. När det gäller val av pilk så får djup- och driftförhållandena avgöra. Använd så lätt pilk som möjligt utan att förlora bottenkontakten, det ger definitivt mer fisk. Välj helst en modell som har egen rörelse i vattnet. Ofta tvingas man dock använda s. k. rörpilk, eftersom den håller bottnen bättre.

Gör upphängartacklet så att du lätt kan ta av och byta upphängarna utan att behöva knyta om hela tacklet. Vi använder själva nästan uteslutande så kallade gummimakkar, men det finns en otrolig mängd olika varianter att prova.

Man kan även byta ut en eller flera av upphängarna mot några pärlor och en agnad enkelkrok. Detta ger större chans till lite annorlunda arter. Bra agn är strimlor av sej- och makrillfilé samt räka.

Själva fisket sker oftast från drivande båt över grundtoppar och andra fisksamlande bottentopografier. Bäst brukar det fungera mellan 40 och 100 meters djup. Fisket är enkelt, släpp ned pilken till botten, veva upp ett par tag och lyft sedan i tacklet med jämna mellanrum. Observera att det inte krävs några jätteryck, de flesta fiskar hugger då tacklet sjunker eller hålls stilla. Det kan också vara bra att ibland dunka pilken i botten, oväsendet sätter fart på vissa fiskar, t. ex. havskatten.

Var noga med att med jämna mellanrum släppa ned pilken till botten på nytt. Drift och ström lyfter tacklet från botten, och dessutom varierar djupet kraftigt. Det är bra om skepparen ombord håller koll på ekolodet och säger till om det grundar upp kraftigt, så att övriga kan veva upp innan tacklen fastnar i botten.

Det är inte ovanligt att det står fisk, oftast sej, makrill och vitling, i frivattnet över grund och kanter. Det kan då hugga vid nedsläpp resp. uppvevning. Försök då lägga märke till var fisken stod så att du kan släppa ned till samma djup igen. Om det är småsej kan det ibland vara hart när omöjligt att komma igenom stimmet för att nå större fisk på botten. Man kan då bli tvungen att ta bort upphängarna och bara använda pilken.

Snabb inspinning efter torsk, sej och bleka
Detta är ett bra alternativ till vanligt pilkfiske, och kan vara bra att ta till som lite omväxling. Metoden är särskilt effektiv då fisken är aktiv och jagar i och under sej- eller sillstimmen. Den ger möjlighet att genom att välja ett stort bete undvika de miljoner småsejar som kan göra livet surt för en pilkfiskare med upphängartackel. Metoden är dock ganska krävande, eftersom man hela tiden håller betet i rörelse.

Man kan antingen använda ett tungt jigghuvud med en jiggkropp på, eller aptera jiggkroppen på en enkelkrok och en grov (0,80-1,00) nylontafs på ca 1,5 meter, som i sin tur koppas till en havsfiskebom och sänke. Det finns många olika jiggkroppar att prova, själva har vi lyckats bäst med shadjiggar i gul/svart, gul/röd och olika självlysande kombinationer, samt Curly Tailiggar i rött, röd/gult, svart och lys. Vissa använder också stora wobblers som beten, men det har vi hittills inte provat.

Fisket är enkelt, släpp ned till botten och veva snabbt upp. Så fort du fått upp grejorna till ytan så skall de ner igen. Om man fiskar på lite djupare vatten och kanske främst satsar på torsk kan det räcka med att veva halva vägen och sen släppa ner igen. Finns det stim av betesfisk där du fiskar, försök hålla ditt bete i och omkring stimmen.

Detta fiske bedrivs på samma ställen som pilkfiske, dvs över toppar och kanter. Stor sej finns ofta att få nära riktiga stup där djupet går från 60-70 meter ner till 200-metersnivån. Håll ögonen på ekolodet!

Mete efter plattfisk, knot, kolja och vitling (Pillemete)
Detta är en av våra absoluta favoritmetoder. Den ger förutom arterna i rubriken chans till en mängd andra fångster, och är den absolut bästa om man vill fånga så många arter som möjligt. Det är också härligt att efter ett antal timmar med tunga pilkar och sänken på djupa vatten ankra upp i ett sund med sandbotten på 15-20 meter, ta fram spinnspöna och räkorna, och njuta av en stunds mete. Precis som pilkfiske så är detta fiske klart mest produktivt på stigande vatten, men vissa platser ger av någon anledning bäst fiske på sjunkande. Som vanligt, inga regler utan undantag, prova själv! Och kom ihåg; Allt fiske är bättre än inget fiske alls, så åk inte hem bara för att vattnet sjunker.

Leta efter svagt sluttande sand- eller grusbottnar, gärna i ett sund med lite ström. Ett annat tips är att fiska i närheten av de många fiskodlingar som finns i vattnen runt Frøya. OBS! Det finns en förbudszon på 100 meter runt odlingarna, det är mycket viktigt att respektera denna.

Tro inte att det blir fråga om något latmete. När fisken väl hittat till dina beten, något som kan ta 20-30 minuter, nappar det normalt ganska ofta, och på de lätta grejorna som används kan en rejäl plattfisk eller kolja vara en nog så tuff motståndare. Skulle sedan en knaggrocka vara framme kan det bli en riktig fight!

Vi fiskar oftast från ankrad båt, men om driften är mycket svag kan man med fördel driva, det gör att man söker av en större yta. Vi fiskar med ett glidbomstackel med två krokar i storlek 4-6 på släpet. Man kan experimentera med tafslängder, vi använder oftast ett släp på ca en meter med ca 40 cm mellan krokarna. Glöm inte att trä på lite olikfärgade pärlor innan kroken knyts fast, det ger betydligt fler hugg.

Bästa agnet tycker vi är bitar av kokt räka, men även strimlor av sej, sill eller makrill går bra. Ett annat klassiskt plattfiskagn är sandmask, men det har vi hittills inte provat.

Vill man öka chanserna till fångst av andra arter än plattfisk kan man sätta på ett övertackel med ett par upphängare ovanför glidbommen. Prova gärna med lite större krokar och sejfilebitar som agn, det är inte ovanligt med pigghaj på de bra plattfiskbottnarna.

Lämplig sänkesvikt är 60-100 gram. Använd så lätt sänke som möjligt. Ibland kan strömmen göra att tyngre sänke krävs, och då kan man kanske också behöva ta till ett lite grövre spö, som t ex ett båtspö i IGFA 12 lbs-klass. Det brukar också vara det bästa valet om man driver, eftersom man då också får använda lite tyngre sänke, 100-200 gram.

Släpp ned tacklet eller kasta ut det en bit från båten och låt det sjunka till botten. Spänn upp linan och håll koll på spöspetsen. Om du har ankrat kommer båten att slå från sida till sida, hur mycket beror på vind och ström. Du får därför vara beredd på att släppa ut och ta in lite lina, men det är viktigt att hela tiden ha kontakt med tacklet.

När du ser eller känner att något är framme och drar i ditt agn kan du sänka spöspetsen lite så att fisken kan ta betet ordentligt utan att känna sänkets tyngd, sedan krokar du med ett mjukt mothugg.

Man bör också med jämna mellanrum försiktigt lyfta i tacklet för att känna efter om någon fisk smugit sig på utan att det märkts. Vissa arter, t ex bergskäddan, nappar mycket försiktigt. Var beredd att kroka om du skulle känna något motstånd. Lyftandet annonserar också betet så att fisken får syn på det och t ex knoten nappar betydligt oftare om betet fiskas lite mer aktivt. Var dock försiktig med att lyfta för mycket, det brukar locka till sig småsej och småtorsk, som spolierar fisket.

Bottenmete efter lubb, långa, haj och kungsfisk
Även detta är en favoritmetod i vår båt, och det är svårt att tänka sig något mer spännande än att se spöspetsen röra sig som signal på att något hittat ditt agn där nere, kanske 250 meter under båten. Det är dock ett rejält slitsamt arbete att fiska på 150-250 meters djup en hel dag, det blir många kilometer att veva in. Vi brukar oftast växla om med lite pilkfiske eller ännu hellre pillemete för att ryggen ska hålla en hel vecka. Passa på att bottenmeta under den del av fiskepasset då tidvattnet sjunker, eftersom detta fiske inte alls påverkas så starkt av tidvattnet som fisket på grundare vatten.

Metet ger också många överraskningar i form av andra arter än de man kanske räknat med. Ett exempel på det är en drift med inriktning på blåkäxa som vi gjorde i början av augusti 2001 i den s.k. Kyahölen söder om Kya. Driften gav tre långor med en största på drygt 10 kilo, vitling på upp till 1,65 kg, lubb, kungsfisk, hågäle och kolmule, men ingen blåkäxa. Visst är det kul när man fångar den art man inriktar sig på, men överraskningar är inte så dumt det heller!

Detta fiske kan bedrivas på alla typer av bottnar, det är vilken fiskart man vill fånga som avgör. Oftast fiskar vi invid rejäla bergsstup, som ofta attraherar kungsfisken, och som också håller lubb och långa. Kungsfisken står tryckt mot stupkanten, lubb och långa finns vid krönet och botten av stupet. Låter man sedan båten driva vidare ut på lerbotten utanför stupet nappar snart hågäle, och blir det riktig slambotten kommer blåkäxan. Några tiotal meter upp i frivattnet finns guldlax, kolmule, blåkäft och kanske pigghaj. Naturligtvis är inte alla ställen så här perfekt sammansatta, men principen är densamma oavsett plats.

Tacklet kan se ut på flera sätt. Många metar med det klassiska släptacklet med en eller två krokar tacklat efter en sänkesförsedd bom. Knyt släpet av mycket kraftig nylon, 1,00 - 1,50 mm. Krokar i storlek 4/0 - 8/0 är lämpligt, beroende på agnets storlek.

Själva fiskar vi oftast med ett s.k. Norgetackel, d.v.s. en pilk med en enkelkrok på en ganska kort (30-50 cm) släptafs och ovanför denna en till tre upphängare, antalet beror lite på vad man fiskar efter. Detta tackel är enligt vårt tycke mycket enklare att fiska med och man kan fiska det lite mer aktivt än det vanliga bomtacklet. Även detta tackel bör tillverkas av rejält kraftig nylon. Båda dessa tackel förses med ordenligt med lysslang, självlysande jiggkroppar och annat som drar till sig uppmärksamheten. Det är ordentligt mörkt nere på havets källarnivå.

En tredje variant, som vi ibland använder vid fiske på riktigt djupt vatten efter stor fisk, är ett sk Surprisetackel. Det är egentligen ett kraftigt uppdimensionerat Norgetackel, med långt släp (1,5-2 meter) och en stor upphängare några meter ovanför pirk eller bom/sänke. Även detta tackel pryder vi med rejält med lysslang.

De stora djupen kräver stora sänken, och oftast fiskar vi med pilkar i vikter 400-500 gram, eller sänken i samma storlek. Det finns de som fiskar med ännu tyngre vikter, men det tar snabbt knäcken på ryggen. Ska man använda sänken över 500 gram är en spösele nästan ett måste om man ska kunna njuta av resten av fiskesemestern.

Som agn använder vi oftast sej, alltifrån små "matjessillbitar" för kungsfisk och småhajar till hela stora filéer eller "flappers", hel fisk med ryggbenet utskuret, när vi siktar på stor lubb och långa. Makrill är ju också ett ypperligt bete, och anses av vissa lukta lite mer än sejen. Tyvärr sprider sig makrillens fett lätt över redskap, kläder och båt, och gör allt halt och kladdigt. Vi använder därför helst sej. Experimentera gärna och använd andra agn. Det är aldrig fel att t ex använda räka, ett agn som alla fiskar tycks gilla. En del experimenterar också med dofttillsatser. Många av de stora lubbar som tagits i svenska djupvatten på senare år har fallit för makrill kryddad med 5-56 spray!

Fiskarter
Som tidigare nämnts så är vattnen kring Frøya ovanligt artrika, och under en veckas varierat fiske får vi normalt ett 15-20 olika arter. Nedan presenterar vi ett urval av dem lite närmare, hur de uppträder, hur vi fiskar efter dem och hur man bäst tar hand om dem efter fångsten. Förutom de presenterade arterna kan du fånga många, många fler, som t.ex. berggylta, blågylta, blåkäft, fjällbrosme, havsmus, havsöring, klorocka, kummel, kusttobis, lax, piggvar, plogjärnsrocka, rötsimpa, taggmakrill, tobiskung, tånglake, vitlinglyra och ål. Därför kan det vara roligt att ha med sig en bra bok där du kan slå upp en fisk du fångat och inte riktigt känner igen. Om du inte lyckas reda ut det, ta gärna ett par bilder och hör av dig så ska vi försöka hjälpa till.

Bergskädda, Microstomus kitt (N: Lomre)
Bergskäddan är en bonusfisk vid mete efter vanligare plattfiskar som sandskädda och rödspätta. Den är den kanske vackraste av de plattfiskar som du kan fånga i vattnen kring Frøya. Den är en oöverträffad mästare i att pilla av agnet av krokarna. Bergskäddans mun är väldigt liten, och därför bör krok och bete vara riktigt litet. Krok i stl 6-8 agnad med en fjärdedels kokt räka är ett mycket bra val. Om du vid mete efter plattfisk upprepade gånger drar upp renätna krokar kan du misstänka att bergskäddan varit framme. Byt till små krokar och beten och lyft tacklet med jämna mellanrum så brukar man lura dem. Vanlig vikt 300-700 gram.

Bergskäddan är en jättefin matfisk, som i fiskdisken brukar "adlas" till bergtunga. Filéa den och panera och stek filéerna. Du kan också rulla filéerna och koka dem i en god sås. Plattfiskfiléer är också en utmärkt grund till en lyxigare fiskgratäng.

Bleka, Lyrtorsk, Pollachius pollachius (N: Lyr)
Blekan är en härlig sportfisk, speciellt om den tas på lite lättare grejor. Blekan har ett rejält underbett och väldigt stora ögon. Vanlig vikt 2-4 kg. Mindre blekor finns ofta i de stora stimmen av småsej som finns kring och över de flesta grundtoppar.

Spinnfiska blekan på grundtoppar på 10-15 meters djup, med en jigg på 40-75 gram försedd med en röd Grubjigg. Ett annat alternativ är att ha ett kroklöst torskdrag eller liten pirk, med en upphängare försedd med röd jiggkropp. Bäst brukar fisket vara kring högvatten, speciellt på grundare toppar. Var beredd på ett stenhårt hugg och en riktig tjurrusning.

På lite djupare toppar kan du pilkfiska efter blekan med svarta eller blå gummimakkar som upphängare. Ett annat bra tips för bleka på djupare vatten är "vevning" med en stor jiggkropp tacklad på en lång tafs kopplad till en bom.

Låt dig inte luras av de fördomar som finns mot blekan som matfisk. Blekan är en ypperlig fisk att filéa och använda till gratänger. Också bra till soppa, fiskfärs och -bullar.

Blåkäxa, Etmopterus spinax (N: Svarthå)
Blåkäxan är Nordatlantens minsta hajart, och är mycket vanlig på djupa slambottnar, från 200 meter och nedåt. Trots sin litenhet är den, som sig bör, riktigt glupsk och fångas ofta som bifångst när man metar lubb eller kungsfisk längs bergkanterna, och driver ut för långt från berget. Vanlig vikt 200-400 gram.

Blåkäxan är släkt med pigghajen och har också en tagg som man bör akta sig för framför vardera ryggfenan. Blåkäxan fiskas med fiskagnad krok i stl 2/0 -4/0, antingen som upphängare eller släp. Titta lite närmare på blåkäxan om du får en, särskilt de gröna lysande ögonen och den sammetsmjuka buken. (Blåkäxan heter velvet belly på engelska)

Blåkäxan är ingen matfisk, så när du beundrat den annorlunda djupvattensvarelsen bör du släppa i den igen. Eftersom den är en haj och alltså saknar simblåsa, lider den inte av tryckskillnaden utan kan oftast simma tillbaka ner i djupet.

Glyskolja, Trisopterus minutus (N: Sypike)
Glyskoljan är en liten torskfisk som oftast fångas som bifångst vid pilkfiske eller mete på grundare vatten. Den har fjäll som släpper lätt, och den skimrar vackert i lila. Vanlig vikt är 50-150 gram. Vill du fiska riktat efter glyskolja fungerar ett plattfisktackel bra, kanske kompletterat med en upphängare ovanför bommen. Agna med räka eller fiskbit.

Glyskoljan är fullt ätbar, men p.g.a. sin litenhet inget man tar hem och rensar. Den fungerar bra som agn vid mete efter lite större fisk.

Gråsej, Pollachius virens (N: Sei)
Sejen är kanske den fisk man lättast och oftast kommer i kontakt med oavsett vilken typ av fiske man provar på. Enorma stim av småsej mellan 100 och 500 gram finns oftast över grundtoppar och kring kobbar och skär. Den hugger på i stort sett allt, från minimala räkbitar till jättestora gummimakkar, och kan stundtals vara till besvär då man försöker fånga större fisk nere vid botten.

Småsejen är ett mycket bra agn för all annan fisk, och ett gäng betessejar fångas snabbt med en häckla. Sejen sitter bra på kroken, och den goda tillgången gör att man kan byta agn ofta och inte behöver snåla. Skär fileer av sejen och sedan bitar i lagom storlek för den fisk du vill fånga.

Större sej är en mycket fin sportfisk, och kan fiskas med pilk och upphängare. Prova svarta, blå och gröna gummimakkar. Sejen hugger gärna ett snabbt undanflyende byte, så veva upp tacklet fort när du skall släppa om, det kan löna sig. "Vevning" med en jiggkropp eller wobbler tacklad efter en bom fungerar också mycket bra på större sej. Sejen kan bli rejält stor, och på grund med stora djup i närheten finns ofta fiskar på 8-12 kilo.

Sejen är en allround matfisk, men tyvärr förlorar den en del i kvalité då den fryses. En pinfärsk filé av småsej är bland det godaste man kan äta, men den frysta sejen, speciellt då lite större exemplar, gör sig bäst i gratänger och grytor med mycket "egen" smak.

Guldlax, Argentina silus (N: Strömsild)
Guldlaxen är en djupvattensfisk i laxsläktet. Den simmar oftast 10-20 meter ovanför botten på djupt liggande grundtoppar och kanter. Tas oftast som bonusfisk vid mete efter lubb, långa och kungsfisk. Vanlig vikt 300-1000 gram. Guldlaxen hugger ofta då man vevar upp tacklet eller drillar en fisk, och kommer upp några meter från botten. Guldlaxen känns igen på sin långsträckta kroppsform och det jättestora ögat. Den har också en fettfena som bekräftar släktskapet med laxen.

Riktat fiske efter guldlax är en chansning, men prova att släppa ner ett upphängartackel med fiskagnade krokar i storlek 1/0-3/0 till botten och veva sen upp ett antal meter.

Guldlaxen är numera föremål för kommersiellt fiske, där den används som råvara för fiskpinnar och fiskmjöl. Prova gärna att äta den om ni lyckas fånga en, stek den opanerad i smör så den egna smaken framträder.

Havskatt, Anarhichas lupus (N: Steinbit)
Havskatten är en art som ofta gäckar oss havsfiskare. Den fångas lättast på våren, då den samlas i grupper på stengrund mellan 30 och 60 meters djup. Den fiskas då lättast med agnad pirk med en upphängare, alternativt ett rent metetackel med bom och släptafs. Agna med sejfilé eller nätad mussla. Vi har lyckats mycket bra med sejfilé, och mussla är ett betydligt krångligare bete att använda. Låt pirken dunsa i botten regelbundet och göra oväsen, det sätter fart på katten.

Under resten av säsongen finns katterna utspridda, och är svåra att fiska riktat efter. Ofta tas då katten som slumpfisk på blank pirk. Vanlig vikt är 2-4 kg. Om du får en katt, se upp när den hamnar i båten. Käften används som musselkross, och krossar även annat som kommer i dess väg, som spöbuttar, stortår och annat ömtåligt. Bedöva kissen innan du börjar ta ut kroken.

Havskatten är en härlig matfisk, med fast vitt kött som smakar lätt av kattens skaldjursdiet. Flå fisken och skär 1,5 cm tjocka kotletter av den främre delen, och filea stjärtpartiet. Skinnet är mycket segt och kan förädlas till ett utmärkt läder. Vill man slippa det slitsamma flåningsarbetet kan man filea hela fisken och sedan skinna fileerna i vanlig ordning.

Marinera kotletterna och stek eller grilla dem. Filéerna kan man steka, eller skära i bitar och grilla på spett tillsammans med någon annan fast fisk, t.ex. lax eller lubb. Till sist: Missa inte en av de verkliga delikatesserna, havskattens kraftiga kindmuskulatur. Skär ur kinderna och stek dem lätt i smör, med bara salt som krydda. Godare än så blir aldrig fisk.

Hågäl, Galeus melanostomus (N: Hågjel)
Hågälen är en annan av de små hajarter som finns i Frøyavattnen. Det verkar som den här har sitt starkaste fäste. Den föredrar lite fastare botten än blåkäxan, och den går också lite grundare. Vi har fått den i djuphålor där maxdjupet endast är 60-70 meter, men vanligast är den på 150 meter och djupare. Hågälen är ljust grå/brun med ljus ringformad teckning. Vanlig vikt 300-900 gram.

Hågälen fiskas på samma sätt som blåkäxan. Den är liksom denna inte heller någon matfisk, utan bör returneras efter beundran och ev. fotografering.

Hälleflundra, Hippoglossus hippoglossus (N: Kveite)
Ingen fisk är väl omhöljd med så många myter och berättelser som hälleflundran. Det tycks finnas en magisk lockelse i denna enorma plattfisk, som nästan alltid dyker upp när man minst anar det, och likaså nästan alltid avgår med segern.

I Frøyaområdet finns goda chanser att komma i kontakt med den, och varje år brukar åtminstone något båtlag bjudas på en åktur av en riktig kjempekveite. Tyvärr är det sällan fisken också kommer upp, men i augusti 1999 blev vi själva vittnen när en 126-kilos bjässe fångades på spö i området. Det var en imponerande fisk och lika imponerande var prestationen att besegra den stora fisken med utrustning i IGFAs 20-lbs klass. Våren 2002 fångade en lokalfiskare med traditionellt handjuxahjul en kveite på hela 150,5 kg i Sulfjorden.

Det fångas varje år också ett antal fiskar i vikter mellan 5 och 15 kilo, och åtskilliga mindre. Små hälleflundror kan man fånga som bifångst vid mete efter annan plattfisk, och det verkar som om de föredrar fiskbit framför räka. En hälleflundra på något kilo är dock en verklig fiskbaby, så släpp gärna tillbaka fiskar under tre kilo. Större slumpexemplar tas oftast på rent pilkfiske. Vill man fiska riktat efter hälleflundra tycks inspinning med en tung jigg, alternativt en jiggkropp tacklad på tafs efter en bom vara det mest effektiva.

Hälleflundran är ju en högt skattad matfisk och mindre exemplar ugnsbakas med fördel oflådda. Större fiskar fileas. Litteraturen är full av recept på hälleflundra.

Knaggrocka, Raja clavata (N: Piggskate)
Vid plattfiskmete på en grus- eller sandbotten kan du få ett bottennapp som plötsligt börjar röra sig. Du har då troligen en knaggrocka på kroken. Rockan finns här och där i Frøyaområdet, och är en rolig sportfisk. Tyvärr är den en hotad art som är mycket känslig för överfiske, och får du en rocka skall du absolut släppa tillbaka den efter att ha beundrat den vackra och annorlunda varelsen. Se hur fantastiskt väl kamouflerat ögat är och studera de malande tandraderna i munnen.

Vill du fiska riktat efter rocka, använd då ett uppskalat plattfisktackel, med ett släp knutet i 0,60 mm nylon och krokar i storlek 2/0. Agna med sejfilebitar.

Många hävdar att stekta rockavingar är en delikatess men de få gånger jag har provat har jag alltid blivit besviken. Du kan därför, utan att missa något, släppa tillbaka rockan. Den är en tålig fisk, och klarar en stunds fotografering och beundran innan den släpps tillbaka. Njut av de vackra "vingslagen" då den snabbt dyker mot botten igen. Vanlig vikt 1-3 kg. Centerrekord 2005 8,15 kg.

Knot, Eutrigla gurnardus (N: Knurr)
Knoten är en bottenlevande fisk med ett mycket karakteristiskt utseende. Den har ett stort bepansrat huvud med hög panna och en långsträckt avsmalnande kropp med längsgående åsar av benknölar. Den trivs på blandad botten med både grus, sand och mjukare partier. Knoten fiskas på samma sätt som plattfisk, men man kan vara lite aktivare med betet och lyfta lite högre och oftare i det. Fiske med drivande båt fungerar också bra. Vanlig vikt 150-500 gram.

Knoten anses av många som en delikatess. Köttet är vitt och ganska fett, och fisken ger ganska litet utbyte, d.v.s. mycket går bort när den filéas. Man får sällan många knotar, men det kan vara värt att göra sig besväret att filéa de man får för att få smaka en annorlunda fiskart. Stek dem som de är i smör och strö över lite salt.

Kolja, Melanogrammus aeglefinus (N: Hyse)
Koljan är en torskfisk som lever vid botten. Den lever av maskar, snäckor, musslor och annan bottenfauna, och har en ganska liten mun, helt olik torskens sophinkslika gap. Små koljor fångas ofta som bifångst vid plattfiskmete, men de större exemplaren kan vara knepiga att hitta. Ett bra tips är att höra med andra fiskare var de fått sina koljor. Koljan väger vanligen 1-2 kg, men i Frøyavattnen har de senaste åren en mängd stora koljor över 2 kg fångats, så här finns chans att erövra ett fint märke till fiskesmäcken.

Koljan kan fiskas med pilk och upphängartackel. Använd grön lysslang på både trekrok och upphängare. Man kan också fiska koljan med pirk med fisk- eller musselagnad släptafs och ett par agnade upphängare försedda med grön lysslang. Drilla koljan försiktigt och använd håv eller huggkrok då större exemplar ska bordas, den är riktigt lös i munnen.

Koljan är en utmärkt matfisk, och passar till det mesta. Stek filéer, gör soppa, gryta eller gratäng.

Kolmule, Micromesistius poutassou (N: Kolmule)
Kolmulen är en liten långsträckt torskfisk, som lever i stora stim, och precis som guldlaxen vanligen håller till ett antal meter över botten. Den känns igen på att munhålan är alldeles svart, därav namnet. Vanlig vikt 200-400 gram. Kolmulen är oftast en bifångst vid fiske efter andra arter, men är en glupsk krabat. Vi har fått kolmule på ett par hekto som gapat över en 7/0 gummimakk.

Vill man rikta sitt fiske efter just kolmule (kan vara en bra art att ha i en artjakt t.ex.) kan man göra ett långt upphängartackel med 3-5 krokar i storlek 1/0-3/0 med ett par meters mellanrum som man kopplar in ca 10 meter ovanför sitt ändtackel. Agna med fisk, och låt ditt vanliga tackel fiska vid botten. OBS! Detta blir rätt bökigt att hantera, eftersom de sista tjugo meterna lina måste vindas upp för hand varje gång tacklet skall tas upp, men det fungerar! En enklare variant är att veva upp sitt vanliga tackel 10-20 meter.

Kolmulen är fullt ätbar, men vi har ingen erfarenhet. Prova gärna om du får någon som är stor nog att rensa.

Kungsfisk, större och mindre, Sebastes marinus resp. Sebastes viviparus (N: Uer resp Lusuer)
Kungsfisken är en omisskännlig fisk, med sin orange färg, taggiga fenor och stora ögon. Det finns två arter i Fröyavattnen, men de är svåra att skilja åt. Den mindre kungsfisken, som oftast väger 100-200 gram, fångas på stenbottnar upp till så grunt som 20 meter, medan den större, oftast i vikt mellan 0,7 och 1,5 kg, föredrar betydligt större djup. På riktigt stora djup kan kungsfisken nå tvåsiffriga vikter. Kungsfisken växer mycket långsamt, och ett exemplar runt 35 cm är ca 25 år gammal.

Den finns ofta i stora mängder precis intill lodräta stup på 120-1000 meters djup. Leta på sjökortet efter platser där djupkurvorna ligger precis intill varandra. Välj fiskeplats efter vind och ström så att du driver ut över kanten från grunt mot djupare vatten. Det är inte roligt att driva in mot en djupkant och upptäcka att krokarna fastnat i botten på 200 meters djup, medan det bara är 60 meter under kölen där du befinner dig.

Fiska med lysslangsförsett upphängartackel och krokstorlek 2/0-4/0 agnad med fiskbit. Ha inte för många upphängare, för kungsfiskarna snor ihop tacklet till oigenkännlighet genom att snurra hela vägen upp under uppvevningen. Fiska så långt ifrån varandra som möjligt i båten så ni inte trasslar ihop er, det kan utan vidare ta en halvtimme att reda ut trasslet efter två kungsfisktripplar som gått in i varandra.

Kungsfisken är en delikatess som norrmännen uppskattar väldigt mycket. Jag har flera gånger sett norrmän vittja renslådor på jakt efter uerhuvuden att koka. Köttet är ljust och ganska fett, så den bör inte sparas mer än 6 månader i frysen. Var försiktig när du filéar fisken, det finns vassa taggar både här och där. Salta filéerna och låt saltet dra in några timmar innan du panerar och steker dem. Passar också fint att grilla.

Lerskädda, Hippoglossoides platessoides (N: Gapeflyndre)
Lerskäddan är en plattfisk som blir vanligare ju längre norrut längs norska kusten man kommer. Lever på 10-100 meters djup. Någon gång när man bottenmetar efter plattfisk eller knot kan man få upp en plattfisk som vid första anblicken verkar vara en hälleflundrababy, men som saknar dennes marmorerade teckning. Lerskäddan är jämnt brun, och har ett rejält gap. Jag har själv vid mete efter lubb fångat en lerskädda på 450 gram som hade lyckats få in en hel filé av en 150 grams sej apterad på en 8/0 enkelkrok i munnen.

Lerskäddan är en bra matfisk och kan användas på samma sätt som rödspätta, sandskädda och andra plattfiskar. Varför inte ta hem några exemplar bara urtagna och lägga dem i röken? Det är riktig sommarmat!

Lubb, Brosme brosme (N: Brosme)
Lubben är en mycket vanlig fisk i Frøyavattnen, och mindre exemplar finns nästan överallt på stenbottnar och branter från 40-metersnivån och nedåt, ju djupare desto större lubb. De största exemplaren som vi fångat har tagits på närmare 400 meters djup.

Lubben är en bottenlevande fisk, som lever av fisk och skaldjur. Större exemplar äter gärna havskräftor, och fångas ofta i områden där bergbranter möter mjukbotten. Fiska med pilk och agnad släptafs och upphängare alternativt bottenmete med bom och släp. Pynta tacklet med rejält med lysslang, lubben gillar mycket glitter. Agna krokar i storlek 4/0-8/0 med hel eller delad sejfilé. Fiskar du på 80-100 meter kan du normalt räkna med lubb i storlek 1-4 kg, kommer du ner på djup kring 250 meter finns chansen till riktiga klunsar på över 10 kg.

Lubben är den av torskfiskarna som smakar allra bäst, kanske beroende på skaldjursdieten. Skinnet är mycket segt, så se till att filékniven är rejält vass. Många rekommenderar att flå lubben innan den filéas, men det är garanterat enklare att filea och skinna som vanligt. Den är känslig för övertillagning, kokar eller steker den för länge blir den seg och tråkig.

Lubbfilén styckar vi numera alltid i tre delar, den tjocka ryggbiten, den tunnare stjärtfilén och slaksidan. Ryggbiten kan ugnsbakas eller skäras i medaljonger och halstras till perfekta pilgrimsmussleimitationer. Lubbköttet är fast och fint och bitar skurna av stjärten passar bra till grillspett, soppor och grytor. Slaksidan är bra till fiskfärs o. dylikt, men använd aldrig enbart lubb till en färs, den blir lätt torr och trist. Blanda med torsk eller annan lösare fisk, eller varför inte med gädda. Många större lubbar har en parasitmask, "kveis", som sitter i slaksidan. De är lätta att pilla bort, men om det finns många sådana brukar vi kosta på oss att kassera hela biten.

Långa, Molva molva (N:Lange)
Långan har mycket gemensamt med lubben, men tycks föredra bottnar med mera sand och grus. Mindre exemplar i vikt mellan 0,5 och 2 kilo finns ofta på grunt vatten, 30-50 meter, men vill man få större fiskar får man bege sig till djupare platser. Långan finns ofta koncentrerad på förhållandevis små fläckar, och hittar man en sådan kan man få flera stycken ganska snabbt.

I april-maj samlas långorna på relativt grunt vatten, och då fångas ofta exemplar mellan 10 och 20 kilo kring 100-metersnivån. Senare under säsongen hittar man ofta den större långan över svagt sluttande sandbottnar mellan 150 och 200 meter. Långan fiskas på samma sätt som lubb

Långan är även den en fin matfisk. Ur större exemplar skär man med fördel rejäla kokbitar av den främre delen och filear stjärten. Koka långan och servera den med äggsås och kokt potatis. Minst lika gott som den mer välkända kokta torsken. Även långans kött passar fint till soppor och grytor då det är fast och håller ihop bra.

Makrill, Scomber scombrus (N:Makrell)
Makrillen är en fisk som man aldrig vet var man har. Man kan ägna timmar åt att jaga runt efter makrillstim på toppar och grund utan att lyckas, för att timmen senare befinna sig mitt i ett makrillstim när man sitter med 180 meter under kölen och metar lubb. Vanlig vikt kring Fröya är 300-500 gram

Makrillen kommer till Fröyaområdet i slutet av juli eller början av augusti. Den hugger gärna på mindre gummimakkar, glittriga flugor och liknande, men allra bäst har vi lyckats med flashhäcklor med små självlysande bläckfiskar. Oftast hittar man den över grundtoppar, gärna helt nära ytan. Det kan också löna sig att prova efter makrill om man hittar en strömkant ute på öppet vatten.

Makrillfiske på lätta grejor är ett härligt sportfiske, och den är också ett uppskattat agn. Nackdelen med makrillen är att den är mycket fet, och det fettet sprider sig efter ett tag över fiskegrejor och båt. Vi har därför nästan uteslutande gått över till sej som agn. Den är dessutom lättare att få tag på.

Stekt pinfärsk makrill är en verklig smakupplevelse. Se till att njuta av makrillen på plats i Norge så mycket du kan, den förlorar på att frysas in. Naturligtvis ska du ta hem makrill så att andra får smaka, men ta inte för mycket, den tål inte mycket mer än ett par-tre månader i frysen. Ett annat tips är att ta den makrill som du skall äta så sent som möjligt på dagen, så att den är pinfärsk när du kommer iland.

Makrillen passar bra stekt, grillad eller rökt. Många kokar också in makrill, men det har vi själva aldrig provat.

Marulk, Lophius piscatorius (N: Breiflabb)
Någon gång kan man vid pilkfiske få på något som känns som en jättestor tångruska eller en hink som man drar genom vattnet, otroligt tungt och inte det minsta sprattel. Ofta är det naturligtvis något från botten, men det händer att det kommer upp ett stort uppspärrat gap med svans, en marulk. Marulken kan bli mycket stor, över 50 kilo, men vanlig vikt vid sportfiske är 1-5 kg.

Marulken är vanlig i Frøyavattnen och föremål för ett ganska omfattande yrkesfiske. Den fångas däremot relativt sällan på sportfiskeredskap. Marulken lever ett väldigt stillaliggande liv och man skall komma precis intill den för att den skall hugga. Att fiska riktat efter marulk är svårt men prova på sand/grusbottnar på 30-40 meters djup. Fiska med pilk med sejagnat släp och krok i storlek 4/0-6/0.

Får du en marulk skall du trots dess anskrämliga uppsyn definitivt ta reda på den, köttet är en riktig delikatess, som betingar höga priser i saluhallar och på restauranger. Det är svårt att beskriva den speciella teknik som krävs för att rensa en marulk, så får du en, fråga om hjälp hos stuguthyrare eller yrkesfiskare.

Pigghaj, Squalus achantias (N: Pigghå)
Pigghajen är den största av de hajarter som vanligen fångas kring Fröya. Den väger oftast 1-4 kilo. Pigghajen trivs i frivattnet över sandiga bottnar, och ses ofta av dykare ligga och vila på botten. Vissa områden verkar vara särskilt attraktiva för pigghajen, och där kan man fånga dem år efter år.

Pigghajen kan antingen fiskas med pilk och sejagnad krok 4/0-6/0 på släptafs, eller på ett sejagnat övertackel vid bottenmete. Pigghajen slår ofta till betet en gång innan den hugger på allvar, så vänta med mothugg tills den säkert har huggit. Om du hittar ett givande hajställe kan du lätt få stora mängder. Därför fiskar vi med nedfilad hulling så att vi lätt kan returnera den fisk vi inte vill ha till mat. Var försiktig då du krokar av pigghajen, taggarna framför respektive ryggfena är vassa och innehåller gift.

Pigghajens skinn är mycket strävt och om det kommer i kontakt med flätlina skadas denna omedelbart. Dessutom slingrar sig hajen ganska rejält när den tas ur vattnet. Därför använder vi ett speciellt skyddstackel vid pigghajsfiske. Det är helt enkelt ett par meter nylonlina med lekande i ena änden och ett beteslås i den andra som vi kopplar in mellan huvudlinan och det egentliga tacklet, så att all flätlina kan vevas in "i spöringarna" där den är bättre skyddad. Kolla alltid linan innan du släpper ner igen efter att ha fått en pigghaj!

Pigghajen är en god matfisk, och är speciellt lämplig att röka. Det är viktigt att snabbt, helst inom en halvtimme efter fångsten, ta ur den. Inälvorna ger snabbt en ammoniakliknande bismak åt köttet. Pigghajen flås sedan innan den fryses in i bitar. Ta inte hem för mycket pigghaj, den klarar sig bara några månader i frysen.

Rödspätta, Pleuronectes platessa (N: Rødspette, Gullflyndre)
Rödspättan är en plattfisk som kräver lite extra av fiskaren. Man kan få ströspättor vid fiske efter sandskädda, men rödspättan tycker bättre om lite grövre grus- och stenbotten, gärna i närheten av bergbottnar. Rödspättan kan nå ansenliga vikter, över 5 kilo, men oftast väger de spättor man får 500-1000 gram.

Till skillnad från sandskäddan är rödspättan ofta mycket försiktig när den nappar. Man kan säga att man mer anar än känner att något är framme och smakar på betet. Vid mete efter rödspätta är därför glidbommen ett utmärkt hjälpmedel, då fisken kan ta betet i munnen utan att känna sänkets tyngd. Agna krokar i storlek 2-6 med räka eller fiskstrimla, och kom ihåg att lyfta tacklet försiktigt då och då för att känna om någon spätta smugit sig på.

Vissa fiskare menar att rödspättan reagerar positivt på att man sakta fiskar in tacklet, något som tyvärr kan vara svårt om djupet överstiger 10-15 meter. Vi har själva lyckats bäst med spättafiske på djup från 20-40 meter.

Spättans användbarhet som matfisk är ju välkänd. Använd den som annan plattfisk i finare gratänger, kokt i sås eller helt enkelt panerad och stekt. Större exemplar kan med fördel ugnsbakas hela och oflådda.

Sandskädda, Limanda limanda (N: Sandflyndre)
Sandskäddan är den vanligaste fångsten vid plattfiskmete i Fröyavattnen. Den finns på de flesta sand- och grusbottnar, gärna där lite ström drar fram genom ett sund eller liknande. Djup från knädjupt till 30-40 meter. Ett annat säkert ställe är i närheten av fiskodlingar och fiskindustrier. Observera dock att det finns en skyddszon omkring odlingskassarna på 100 meter, var noga med att respektera denna regel.

Har man turen att kunna fiska på ett ställe där en kassodling tidigare legat, men nyligen tagits bort, kan man få uppleva ett riktigt sandskädderace. Vikten kan bli över kilot, men oftast fångar man fiskar mellan 200 och 500 gram.

Sandskäddan fångas lättast på mete med en släptafs på 70-80 cm med två krokar tacklad med en glidbom. Som vid allt annat mete efter plattfisk ger ett antal olikfärgade pärlor framför kroken betydligt fler napp. Från land kan man också använda ett vanligt Pater Nostertackel. Precis som för övrig plattfisk fungerar räka eller fiskstrimla på krok 2-6 utmärkt.

Sandskäddan är inte blyg av sig utan nappen brukar vara ganska tydliga, men glöm inte att då och då lyfta försiktigt för att kolla om någonting har hittat ditt bete och smugit sig på, chanserna till överraskande bifångster är stora!

I köket fungerar sandskäddan som de övriga plattfiskarna. Själv tycker jag att den har en mildare och finare smak än rödspättan, som kan kännas en aning tranig, särskilt då större exemplar. Vill man njuta av sin fångst på plats är smörstekt opanerad sandskäddefile med potatismos eller på hårt bröd en kulinarisk upplevelse.

Sill, Clupea harengus (N: Sild)
Sillen är en av de viktigaste bytesfiskarna för havets rovfiskar, och där sillen finns lurar garanterat större hungriga fiskar i närheten. Dock har sillen det gemensamt med makrillen att den är lynnig till sitt uppträdande och lika snabbt som stimmet dyker upp så är det borta.

På sommaren går sillen går ofta tillsammans med makrillen ända längst in i vikarna och då kan man se på mängden vitfågel att något är på gång. Ett annat gott tecken är spösvingande norrmän med hinkar i högsta hugg. Oftast ligger vikten på de fångade sillarna mellan 100 och 400 gram.

Fiska sillen med ett vanligt silltackel med 3-5 upphängare ovanför en liten pirk. Blank krok går bra, men lite extra färg eller glitter ger oftast mer fisk, särskilt om makrillen finns i området. Använd ett spinn- eller haspelspö och fiska aktivt så att betet rör sig upp och ned genom vattnet, sillen kan stå från ytan och ända ner till botten.

Ett bra tips är också att om någon i båten skulle få en sill vid vanligt pilkfiske kan det vara läge att prova med sillhäcklan. Fånga ett antal sillar och använd dem som bete, garanterat mer effektivt än pilk och gummimakk om rovfisken äter sill. Torsk och sej är sillätare av rang och tvekar inte om de får en sill serverad!

De gånger vi får sill brukar vi salta in den för användning till inläggning när julen kommer. Därför finns alltid en hink och en påse salt med i packningen på Norgeresan. Självklart kan man ju steka sillen färsk eller röka den men egen saltsill är vårt favorittips. Salt och hink kan ju naturligtvis köpas på plats också, om fiskelyckan skulle slå till oväntat.

Torsk, Gadus morhua (N: Torsk)
Ingen annan fisk är väl så förknippad med havsfiske i Norge som torsken. Många är de havsfiskare som drömmer om den STORA torsken och på Frøya finns verkligen chansen. Trots alla larmrapporter om sviktande bestånd fångas här årligen många stora torskar, särskilt från de professionellt drivna turbåtarna, vars skickliga skeppare vet var de stora går och hur de ska tas.

Torsken är en vanlig fångst, särskilt vid vanligt pilkfiske med upphängare. Den fångas under hela säsongen, men vill man ha riktigt bra torskfiske ska man åka tidigt på säsongen, då stora mängder lektorsk söker sig ända långt in i Frøyas skärgård. Under resten av säsongen finns där också torsk, men då oftast den mindre, stationära kusttorsken.

Det vanligaste sättet att fånga torsk är som sagt med pilk och upphängare. Se till att hålla pilken nära botten, det är nästan alltid där torsken uppehåller sig. Om båten driver, släpp ned pilken till botten med jämna mellanrum, och när linvinkeln blir för stor, veva upp och släpp ned igen så att du behåller god kontakt med tacklet.

En annan populär metod att fiska torsk är att "veva" den med en stor jigg eller en jiggkropp tacklad på en tafs efter bom och sänke. Denna metod ger även sej och bleka, och verkar vara särskilt effektiv när det finns gott om betesfisk i vattnet och fisken jagar aktivt. På grunt vatten praktiserar vi en variant av detta, med ett kroklöst torskdrag som kastvikt och en röd Curly Tail som upphängare en dryg meter upp på linan. Mycket effektivt för krabb- och borstmaskjagande grundvattenstorsk.

Naturligtvis fångar man också torsk vid mete med agn, och särskilt mindre torskar älskar att terrorisera ett räkagnat plattfisktackel. De sväljer ofta betet djupt och är mycket svåra att kroka av utan att de skadas. Eftersom minimimåttet på torsken är 47 cm är det bättre att ankra om på ett nytt ställe om man inte får ha räkorna ifred för småtorsken.

Om man hittar en grundtopp där småsejen står kan man räkna med att jagande torsk finns i närheten. En metod som norrmännen ofta praktiserar är att använda stora upphängare vid pilkfiske och när en sej hugger och fastnar, låta den simma vidare. Sänk ned tacklet så att sejen fiskar lite under stimmet och vänta, det brukar ofta hugga en större fisk. Observera dock att det inte är tillåtet att agna med levande fisk i Norge, så du får inte göra ett tackel avsett för levande bete och sedan fiska upp sej för att agna det med.

Torsken är ju en mycket mångsidig matfisk, och de flesta har väl sina favoritrecept. Mindre torsk upp till ca 4 kg filear vi normalt. Större torskar, 4-9 kg, tar vi ur och skär sedan ett par rejäla kokbitar för att sedan filea "svansen".

Riktigt stora torskar brukar jag själv filea och sedan stycka filéerna. Den tjocka ryggbiten skär jag loss och låter skinnet vara kvar. Detta är en verklig delikatess som kostar åtskilliga hundra kronor per kilo i svenska saluhallar. Används bäst till ugnsbakning och serveras med milda tillbehör så den fina fisksmaken ges tillfälle att framträda.

Stjärtfilén (svansen) är helt benfri och kan användas till vad som helst. Till slut har jag kvar slaksidan, som kan användas till färs, soppor och grytor. Observera dock att torsken lätt faller sönder, så om man vill ha hela fina fiskbitar i sin gryta är lubb, långa eller havskatt bättre alternativ.

Vill man njuta sin fångst direkt på plats i Norge, och det ska man ju såklart, så rekommenderar jag att torsken fileas och saltas lätt, och sedan får vila till dagen efter i kylen. Steker man en precis nyfångad färsk torskfilé faller den sönder. Ta hellre sej om ni ska steka fisken samma dag den är fångad.

Vitling, Merlangius merlangus (N:Hvitting)
Vitlingen är en relativt långsträckt och från sidorna tillplattad torskfisk. Andra kännetecken är en svag marmorering i spektrat gult/grönt/lila, som är särskilt tydlig hos mindre exemplar, samt de relativt långa vassa tänderna, som påminner om gösens griptänder. Fisken har även ett typiskt överbett.

Vitlingen dyker upp på de mest skilda ställen, från de grunda fjordarnas småvitling som kan få en plattfiskmetare att se rött, till de stora ensamvargar som fångas vid mete efter lubb, långa och kungsfisk på 200 meters djup.

Kring Fröya finns gott om vitling i fint format, och oftast tas den vid vanligt pilkfiske på 50-100 meters djup. Vanlig vikt är 500-1000 gram, men de större fiskar som tas på mete med agn ligger oftast på 1200-1800 gram.

Vitlingen är en mycket god matfisk, men är den torskfisk som tål frysning sämst. Försök därför att i möjligaste mån njuta av vitlingen på plats i Norge och använd den frysta vitling ni tar hem ganska snabbt."

DISKUTERA FRÖYAFISKET MED ANDERS OCH JOHAN
Anders och Johan vill gärna diskutera Fröyafisket med dig. Har du frågor, synpunkter eller idéer om tackel, fiskeplatser med mera, kontakta Anders Pettersson på anders.pettersson@ab.lrf.se och Johan Winegård på johanwinegard@hotmail.com